Jag är Isa, och här är min plats i världen

Jag fick min första kamera när jag var fyra år och jag har sen dess alltid fotograferat. Kameran har många gånger blivit mitt sätt att se världen. Som ung la jag min månadspeng på att framkalla den ena filmrullen efter den andra. Numera tillbringar jag gärna tiden i min trädgård där jag, förutom att odla blommor och grönsaker, gillar att med hjälp av kameran kunna fånga de små händelserna och detaljerna i naturen som annars är så lätta att gå förbi och missa.    ​

Sen mina barn föddes har jag fotograferat ännu mer och idag är jag så tacksam för alla oförglömliga stunder med barnen som jag har lyckats fånga på bild under deras barndom. De är mina läromästare och min värld - och genom mina bilder får jag visa dem hur mycket de betyder för mig. 

​​

Något som jag däremot, sorgligt nog, missat att få med i bilderna är mig själv. Eller ärligt talat så missade jag det inte, utan snarare undvek. Lika mycket som jag älskar att stå bakom kameran och se världen genom den, lika mycket har jag ogillat att stå framför den och se mig själv. Och det innebär tyvärr att mina barn inte har några bilder med mig. Nu när de börjar bli äldre inser jag hur mycket det hade betytt för dem. ​